Jag ‘fick’ aldrig lära mig algebra….

När jag gick i skolan jobbade de flesta lärare med sin egen metod, den som de hade lärt sig på lärarhögskolan, om jag inte kunde lära mig algebra genom lärarens metod..ja då var det liksom kört. Detta resulterade i att jag totalt tappade självförtroendet när det gällde all matematik och resten av skolans ämnen påverkades också, jag trodde aldrig när jag gick i grundskolan och gymnasiet att jag någonsin skulle tycka om skolan eller ännu mindre gå på universitetet. Självförtroendet var på botten. Min personlighet gjorde att jag valde att vara tyst och försökte gömma mig på lektionerna, jag hatade att göra läxor (för jag fattade ju ändå ingenting) och jag lade tid på annat istället (ridningen) för där var jag ju riktigt duktig.

När jag sedan fick möjlighet att utveckla mitt hundintresse och fördjupa mig inom det så märkte jag att detta med att plugga var ju kanonkul, jag fick träna hund och samtidigt läsa mera om etologi, dressyrlära med mera och gick ut som kursetta, det ni;) Jag fick blodad tand och gick vidare till universitet, återigen fick jag läsa ämnen som intresserade mig men framförallt så hade jag lärare som såg mig som en individ och visade mig hur just jag skulle lära mig så mycket som möjligt. Jag gick inte ut som kursetta denna gång men däremot som tvåa och hade betyg som gjorde att jag landade bland de 10% bästa i hela årskullen samt blev erbjuden att stanna kvar på universitet och forska. Vilken skillnad från grundskolan/gymnasiet. Jag kände mig sedd som individ och jag fick verktyg att lära mig som fungerade för just mig.

Nu vet jag att den svenska grundskolan/gymnasiet har erkänt att detta med metodinlärning är ett problem och man ser nu mera till individen och dennes behov, men än har skolan långt kvar att gå.

Jaha tänker ni vad sjutton har detta med hundträning att göra? jo ALLT!! Pga de fruktansvärt dåliga erfarenheter som jag har av metodinlärning så blir jag skogstokig när jag gång på gång ser att detta är något som är totalt accepterat och till och med förordas inom hundträning…där pratas det ‘bara’ om vilken metod som skall användas och hur andra metoder än just den ‘jag’ använder inte är acceptabla, elaka, ineffektiva eller bara helt enkelt fel….

Jag hamnade häromdagen i en konversation om just detta med metoder och olika individer och personen jag pratade med sa ‘ja just det du är ju en individtränare och inte en metodtränare’, vilken komplimang!! Ja, det är jag!! Jag tränar min hund efter vilken individ den är, inte vilken metodisk övertygelse JAG har (och jag har ingen kan tilläggas). Kan jag lära min hund det jag vill att den skall lära sig genom att blanda operant och klassisks betigning, använda mig av vår sociala relation (kalla det dominans om du vill;), genom att ge den godis, berömma den fysiskt, bestraffa den (både med negativa och positiva bestraffningar), genom exakt timing (både när det gäller förstärkning och bestraffning), genom att använda mig av klicker, target, vgv sele, habituering, ja då gör jag det. Jag använder mig av allt i en salig blandning men HELT beroende på vilken individ jag tränar.

I mitt jobb kan jag inte vara ‘picky’, jag har helt enkelt inte råd att välja bort individer bara för att hunden inte passar i min metod, jag måste anpassa mig efter hunden. Dels pga kostnaden (väljer jag individ efter metod så blir det dyrt), dels för att mina hundar skall passa personer med alla möjliga personligheter/behov. En mespropp till hund kommer inte att fungera för en bordus person med dålig balans och en stökig miljö, den personen behöver en stadig hund med gott självförtroende och stadig kropp. Och tvärtom, en ny osäker person skall ha en mespropp till hund och sedan få lära sig hur han/hon bygger självförtroende både hos sig själv och hunden. Jag måste kunna dressera båda dessa hundar annars kommer den ena eller andra personen aldrig få en hund som passar just henne/honom.

Detta ställer enorma krav på oss yrkesdressörer, jag räknade efter häromdagen och jag är nu uppe i 120 dresserade hundar, när jag tänker tillbaka på dem så kommer jag ihåg hur vitt skilda personligheter de alla har haft (och deras förare), jag kommer ihop golden/labbe blandningen som efter tre gånger vägrade gå samma runda igen, han lade sig helt enkelt platt på backen. Där fick jag lägga på sele redan efter 4 veckor och ge mig in till stan och bara ‘friköra’. Hunden blev en riktig stjärna och jobbade länge med sin förare som aldrig riktigt trodde på mig när jag berättade hur hunden varit som ung…..Eller den fantastiska Penny som aldrig satte en tass fel, lärde sig fort som attan, var en ängel att ha hemma och ute och som sedan dog i leukemi samma dag som hon skulle flytta till sin nya förare.

Hundarna har varit många och mina metoder likaså, skall jag dressera en hund till någon annan och jag har max 8 månader på mig, ja, då gäller det att ha ett brett register med metoder att ta till, att inte fastna i prestige, att inte slösa tid på en metod som inte fungerar, att hela tiden utvärdera och analysera, att använda sina erfarenheter och inte ‘bara träna i teorin’, att förstärka snabbt det beteende jag önskar och lika snabbt ta bort de som jag inte vill ha. Jag har inte ‘råd’ att hela tiden ‘gå tillbaka’ i träningen, här gäller det att kunna skilja på inlärnings-och kravfas och att hela tiden ‘våga gå vidare’.

När mina hundar lämnar mig och går vidare till sin nya förare, ja då skall ALLA kunna sin algebra.