Bemötande….

Bemötande är en så himla känslig och knivig fråga, ingen vill väl bli anklagad för att ha ett dåligt bemötande, helt förståligt men medvetet eller inte så är det tyvärr så att bemötande hos vissa personer helt enkelt inte är deras starka sida.

Jag är fostrad av en estnisk mor och det har verkligen satt sina spår, jag fick tidigt lära mig att det inte kostar något att säga ‘tack’, ‘varsågod’, ‘hej’, ‘hej då’ och ‘ tack för maten’ punkt. Är det gratis då kan man vara generös, detta har resulterat i att jag har ett nästan maniskt behov av att säga tack, tack för att du gjorde det här, tack för att jag fick hänga med, tack för fikat, tack för allt…..Under en av mina språkinlärningsperioder frågade mamma vilket pålägg jag ville ha, jag hade hör ett nytt ord och provade det…så jag svarade ‘ det angår dig inte’, herrejisses vilket utskällning jag fick, det sitter i fortfarande, nästan 35 år senare. Som sagt: bemöt alla så som du själv önskar bli bemött.

Under våren och sommaren har Pysen och jag startat en del på jaktprov och då vi är nybörjare så startar vi så klart i nybörjarklass. Jag förstår att som man domare i NKL kan bli lite trött på hundar som inte är startklara, förare som blir stressade och är orutinerade, många startande vilket gör att dagarna blir långa och annat som kan ställa till det under provet.

Under ett prov startade vi en för en känd uppfödare som för första gången skulle bedöma ett prov själv (med handledning), vilken tjej, hon var glad och trevlig HELA dan, hon stöttade alla, var positivt inställd till alla och bara så där supertrevlig. Det gick inte så bra för mig och Pysen (den här gången heller) men jag gick därifrån med en jätteskön känsla i kroppen tack vare att domaren var så trevlig. Och det speglade av sig även på funktionärerna och de övriga deltagarna så stämningen under dagen var verkligen på topp.

Jaktprov har blivit mer och mer som en sport, vilket ses också i de andra provformerna, hundägandet ökar hela tiden och fler och fler människor har hund och hundprov som sport och hobby. Även jakten blir mer och mer till en hobby tillgänglig för flera. Detta gör att vi som inte är födda in i jakten eller fostrade på ett jaktprov nu också har möjlighet att ‘vara med’, en positiv utveckling i mina ögon. Jag ser fler och fler inbitna jakthundsmänniskor som nu får möjlighet att livnära sig på jakt och jaktrelaterade aktiviteter så som uppfödning av hundar, kursverksamhet, arrangerade av resor, träningsjakter och mycket mera, verksamheterna växer och frodas lite här och där. En sporre för många av oss som är nya i verksamheten är just målet att starta sin hund på prov, själv drömmer jag om A-prov, kanske inte med denna hund men vem vet vad nästa hundförmåga har för förutsättningar.

En sak som är säker är att antalet startande på prov inte kommer att minska, många är bitna för alltid och många nya kommer att komma fram och visa framtassar och fötter under åren som kommer.

Nu när nästa provsäsong står för dörren börjar Pysen och jag så smått att komma igång med träningen igen. Vi tränar åter för vår ‘fröken’, våra träningsgäng har vaknat ut sina dvalor och de som har jagat mycket med sina hundar under hösten börjar nu förbereda sig och hundarna för en ny säsong av prov. Själv skall jag nu scanna provkalendern och anmäla mig till passande prov, starta med en positiv känsla och säga tack, tack till arrangörer, tack till funktionärer, tack till medtävlande och framförallt tack till den domare som ger mig och Pysen ett bemötande som jag önskar att jag själv ger till andra.

 

Ett helt inte objektivt inlägg om egentränad assistanshund vs grundtränad assistanshund

Detta inlägg kommer självklart inte vara helt objektivt, jag försörjer mig delvis genom att sälja hundar som är grundtränade assistanshundar. Men jag är också en person som önskar alla de bästa möjliga förutsättningarna med sina hundar och jag värnar om hundens välmående.

Idag i sverige finns det två utbildningsmöjligheter för den som önskar en assistanshund, du kan antingen utbilda din hund själv med hjälp av en godkänd instruktör eller du kan köpa en grundutbildad hund och få ett paket som inkluderar både hunden och det instruktörsstöd som du behöver. En del leverantörer erbjuder också hundar som är testade och godkända att påbörja sin utbildning till assistanshund, men det tillhör inte vanligheten.

Vad är bäst? Tja det beror på vad du vill uppnå. Vill du ha en assistanshund för att du har ett stort behov av en sådan men inte själv har möjlighet/kunskap att utbilda en så är valet ganska givet, en grundtränad hund kostar men du kommer säkerligen att vinna på det i längden. Detta med tanke på den minimala instats du själv behöver göra när det gäller hundens utbildning. Du kommer också att kunna ställa krav på din ‘leverantör’ ifall hunden inte uppfyller dina förväntningar och för en grundutbildad hund gäller så klart samma lagar och regler som när du köper vilken annan produkt som helst. Du vet också att hunden du får är en hund som har presterat bra på alla tester, som är frisk och som är väl lämpad för arbetsuppgiften.

Vad är då fördelarna med att köpa en valp och utbilda den själv? Jo du får välja fritt vilken ras du vill ha, du får en god känsla av prestation när du själv har utbildat din egen assistent och för någon som verkligen tycker om att träna hund och som själv vill styra och kontrollera hundens utbildning så är en egenutbildad hund det självklara valet.

Vad är då nackdelarna med de två? Om du köper en grundtränad hund så är valet av ras ofta begränsat, det kostar en del att köpa en grundutbildad hund och finansieringen kan vara svår att hitta. Du måste också själv besluta vem du skall köpa din hund ifrån och det är viktigt att du och leverantören kommer bra överens och kan skapa ett gott samarbete.

Om du köper en valp så har du verkligen inga som helst garantier för att hunden kommer att klara de tester och hälsokrav som krävs för att få utbilda din hund till assistanshund, du vet inte heller om detta uppdrag är något som kommer att passa din hund och som han/hon kommer att tycka om. Med tanke på hur mycket tid, kärlek och engagemang som du kommer att lägga på din valp så blir det ofta ett väldigt hårt slag när man inser att hunden inte är lämplig som assistanshund, att då fatta rätt beslut både för sin egen del och för hundens kan vara väldigt svårt och inte sällan träffar jag på människor som hellre väljer att blunda för det som vi instruktörer ser som uppenbart.

Vad skall du tänka på om du väljer att utbilda en egen hund? Jo, till att börja med så välj en valp ur en kull som har två föräldrar som båda har goda resultat på BPH eller MH, se till att föräldrardjuren är friska och helt felfria på både höfter och armbågar. På SKKs hunddata och avelsdata kan du få information inte bara om de tilltänkta föräldrarna utan också om deras syskon och andra släktingar. Tänk också på att välja en ras som kommer passa i storlek för det behov du har och att rasen är en öppen, tillgänglig ras som har god passivitet. Det man inte heller alltid tänker på är det detta med med miljön. En assistanshund skall klara alla typer av miljöer som den är tänkt att arbeta i, så om du själv tycker om att gå på stan och träffa kompisar så är det väldigt viktigt att du väljer en hund som också tycker om det. Att hunden klarar av ett BPH L-test är inte en garanti för att den klarar av en runda i shoppinggallerian. Så innan du väljer din valp be att få träffa/se föräldrardjuren i stadsmiljö, om det inte är möjligt så fråga massor med frågor, tex vad tycker de om att gå i trappor? Gillar de att åka kollektivtrafik? Följer de med på en sväng på stan? Vägrar de eller springer upp och/eller ned i trapporna, hjässar, får panik eller på något annat sätt visar obehag i stadsmiljöer så är risken stor att de inte heller kommer trivas i en galleria med hala golv eller på platser som är stökiga eller presenterar utmanande underlag. Detta med miljösvaghet är mycket ärftligt så om föräldrardjuren uppvisar detta, välj då valp ur en annan kull. Ett tips är att ta hjälp av en certifierad instruktör redan innan du skall välja hund, hon eller han kan då ge dig goda råd, tips och kanske också hjälpa till med att titta på de hundar som du har i åtanke. Visst är det en kostnad för detta men just när du skall välja en hund som du skall ha vid din sida i minst 10 så är det en dum idé att vara snål. Ett annat tips är att du innan väljer valp tittar på SKKs hemsida för att se vilka krav som kommer att ställas på din hund, dels i BPH L-testet men också under examinationen. Om det tex krävs att din hund skall kunna vara lös och komma direkt på inkallning så är det olämpligt att välja en ras som är avlad till att jaga och som är svår att ha lös.

Varför är det så viktigt att vi testar hundarna innan de påbörjar sin utbildning? Jo, av flera anledningar. Först och främst finns testerna för hundens skull, alla hundar trivs inte med att vara assistanshundar och detta brukar ofta tydligt visa sig antingen under BPH-L testet eller under miljötestet. En hund som har svårt för att avreagera, som inte tycker om att bli hanterad, som är misstänksam mot andra hundar eller känner obehag i stökiga miljöer skall absolut inte utsättas för påfrestningen det innebär att vara assistanshund. Att inte acceptera negativa resultat av testerna är inte etiskt och ingen vill väl utsätta sin bästa vän för obehag?!

Testerna finns också för att garantera att du som förare får en god kandidat till assistanshundsarbetet, det är många timmar och mycket känslor som läggs på dessa hundar och självklart är du värd en hund som kan prestera väl oavsett situation.

För det tredje så har vi alla som utbildar och handhar assistanshundar ett ansvar, dels gentemot allmänheten men också mot oss själva, en osäker hund kan lätt gå i försvar, en miljösvag hund visar det och kan få andra att ifrågasätta vårt agerande, och framförallt vem vill stödja vår verksamhet om vi utbildar hundar som inte är lämpliga.

Oavsett vilken väg du väljer så kommer du, om du gör allting ‘rätt’ , att få en vän och arbetskamrat som kommer att förändra ditt liv.

 

Det var en gång en norrman, en svensk och …..

Jag har ju en skadad nacke och en sådan medför att semestrarna behöver planeras lite extra varje år, vart kan man resa som inte är så långt? Vad skall vi göra? Hur länge orkar jag? också vidare….

Jag har under många år önskat mig en semester i fjällen, men att bära flera ton på ryggen under flera dagar fungerar inte så vi började redan i våras att fundera på lämpliga alternativ. Valet föll på Norge. Där får man köra sin bil hela vägen upp på kalfjället, det finns bra dagsturer, affärer och restauranger på behagligt avstånd.

Sagt och gjort, hunden avmaskades, (Katten skakade bara på huvudet när jag sa fjäll och promenad i samma mening så han stannade hemma). Bussen ‘Busse’ packades och iväg vi for.

Vi började semestern med ett par dagar på en helt fantastisk camping i sällskap med en så där 180 andra ‘Bussar’ och när Bussfesten var slut så drog vi vidare, upp  upp och iväg:)

Som alltid med ‘Busse’ så vet man inte riktigt hur långt man kommer och således vart nästa stopp blir, så också denna gång så beslutade han sig för att börja krångla efter några mil så vi fick stanna och slå läger i en helt fantastisk liten stad precis vid början till de norska fjordarna. Dagen efter tänkte vi att det nog var klokt att göra första dagsvandringen i det område där vi var och såg på kartan att det fanns en glaciär på inte så långt avstånd från där vi var. Vi tågade glatt in på turistbyrån för att be om en karta och få lite råd. Är det svårt? frågade jag ‘Nää sa norrmanen bakom disken, det är lätt. Jaha, sa jag men leden är ju färgad svart? Jo, men det är lätt! sa norrmanen igen…det tar bara 2 1/2 timmar upp till glaciären. Ok sa jag, är det ok att ta med sig hunden? Dvs, fixar en normalstor hund detta och framförallt det är ju en nationalpark? Jorrå, sa norrmanen, så länge han är inte en Chihuahua, ha ha ha.

Sagt och gjort, Busse packades igen för den korta färden till ledens början, maken hängde på sig ryggan, jag tog stavarna iväg vi gick. Första delen av leden var verkligen plättlätt, typ grusväg. Vi gick där längst forsen och njöt av utsikten, Pysen badade och vi stannade och tog en del bilder. Folk joggade förbi oss och det vara många barnfamiljer på leden så jag tänkte att det var lite underligt att leden var färgad svart på kartan…men men tänkte jag i Norge är det ju lite bakvänt, kanske svart betyder just ‘lätt’….

Hmm, jag hann knappt tänka detta klart förens vårt första hinder visade sig, en hängbro…högt upp över forsen…suck tänkte jag höjdrädd som jag är!! Och hur skall Pysen fixa detta? Jaja vi får väl vända. Här vänds inte sa maken, tog Pysen i kopplet och knatade över, lätt som en plätt! Själv var jag lite skakis i knäna men över kom jag. Nu hade äventyret börjat visade det sig, resten av leden upp till glaciären bestod av klättring men hjälp av rep, mera broar, trånga stigar på branten av klippan också vidare….Men upp kom vi och stolta var vi. Att vi sedan blev omsprungna av joggande mänskliga bergsgetter var  kanske lite förolämpande när man själv svettades och kämpar, men det kunde jag leva med.

Jag var så himla stolt, dels över mig själv men faktiskt mest över min hund! Han har miljötränats en hel del så klart med tanke på mitt yrke men aldrig att jag hade tänkt tanken att han skulle utsättas för denna typ av höjder, höga forsande ljud (forsen dånade verkligen) och framförallt dessa hängbroar högt högt över forsen. Som den coola kille han kan vara dock så tog han det med jämnmod och med hjälp av en matte som valde att till stora delar ha honom lös och sedan dirigera honom ned och upp för svårigheterna så gick det galant, han växte för varje meter och gick stolt med svansen i vädret när vi kom ned.

Jag får ibland höra att det där med miljöstarkhet är ju inte så viktigt, antingen kan man träna bort en trapprädsla eller liknande eller så är det inte så viktigt så länge hunden jagar bra. Det med att träna bort rädslor….nja, de går till en viss gräns men det är lätt hänt att man lurar sig själv. Dvs att man tror att rädslan är borta, avlar på hunden och sedan blir förvånad när nästa generation hundar är ännu räddare för tex trappor än den första. Visst, skall man endast jaga med sin hund på ‘enkla’ jaktmarken och aldrig aldrig gör något annat så visst är väl det ok….men är det ok att avla på svaga hundar? Miljösvaghet är en svaghet vill jag påstå och ofta visar det sig också på andra sätt…Sedan undrar jag hur många människor i dagens samhälle som har den förmånen att aldrig behöva utsätta sin hund för annat än den ‘kända’ jaktmarken? Att jaga har nästan ersatt golfandet och hundägandet generellt ökar varje år. Detta gör att det inte är många uppfödare som har möjlighet att sälja valpar endast till den professionella jägaren eller till familjer som bor på landet och endast håller sin hund där. Majoriteten av våra hundar utsätts dagligen för påfrestningen av att behöva vistas i många olika typer av miljöer, ibland för att matten/hussen har planerat det så och ibland för att matten/hussen tar en norrmans ord för sanning…..leden är ju så lätt.

 

 

 

Jag målar min bild i grått.

Under två dagar har Pysen och jag grillats av en jakthundsinstruktör från England, en mycket erfaren och grå sådan. Grå? Ja, grå! En duktig dressör/instruktör är i min värld grå, väldigt grå;) 

En duktig dressör är en dressör som säkert kan röra sig i den grå zonen och genom sin gråa färg måla bilder som är så tydliga för både hund och förare att de kommer fram i de mest färgsprakande av färger. Kort så kan jag sammanfatta mina dagar med denna man i just den beskrivningen. Nu skall jag förklara vad jag menar. 

Att träna sin hund att nå långt innebär att man måste kliva ur sin svart-vita värld och ge sig in i den grå, att träna sin hund till en medioker hund kan vem som helst göra som gillar svart/vit men för att komma länge är det grått som gäller. Om metodträning är svart-vitt så är individträning grått. 

Som ni säkert har förstått så är metodträning något som jag vänder mig starkt emot, metodträning är för mig antingen ett sätt att marknadsföra sig på (på hur många hemsidor står det inte spaltmeter om vilken metod instruktören använder sig utav, men ingenting om vikten av att träna varje individ individuellt). Eller något som fungerar bra för en person som endast kan tänka i svart eller vitt  men som tappar koncepten helt när han/hon måste börja tänka i grått. Och nej, man tränar inte hunden efter vilken individ den är om man ‘vägrar’ använda sig av vissa tekniker, tex hade jag en lång dialog med en sk tränare som undrade hur hon skulle få sin hund att lyssna bättre på stoppsignalen. Vi diskuterade olika metoder, tex extern belöning och tillslut frågade jag henne varför hon inte helt enkelt kunde korrigera sin hund när han inte lyssnade, till svar fick jag en lång utläggning om hur personen i fråga minsann inte använde sig av sådana elaka metoder….jaha, men då är du ju inte en individtänkande person utan en metodtränare blev mitt svar. Då blev dialogen genast personlig och angreppen hårda. Jag konstaterade helt lugnt att detta var en svart-vit person. 

Under dessa två dagar har jag lärt mig vikten av att kunna tänka grått, ibland måste jag korrigera min hund, i bland måste jag berömma honom. Ibland måste jag stoppa honom innan han får söka upp sin dummy, ibland måste jag låta honom söka direkt. Ibland måste jag dirigera honom till rätt plats och ibland kan jag låta honom söka sig dit. Ibland är han mottaglig för beröm, ibland för korrigering och alltid alltid måste jag tänka på att inte korrigera för mycket, att inte berömma så att jag stör honom och mycket mycket mera som jag nu i mitt trötta tillstånd inte ens kommer ihåg. Men vad jag gör och när beror alltid på min hund, hans respons på min träning, på vinden, på markförhållandena, på situationen i sig och på många andra saker som jag måste ta med i beräkningen när jag målar min tavla. 

Jag har också sett ett samband mellan en duktig hundressör/instruktör och en duktig konstnär, de kan båda genom sin färgpalett förmedla ett budskap till sin mottagare som gör att han eller hon får en upplevelse att bära med sig, att komma ihåg och att plocka fram när livet blir alldeles för svart-vitt. 

 

 

 

 

I nöden prövas vännen….

Nöden, nöden, nöden…ja just den här hösten och våren har varit nödens tid, en skadad nacke har jag levt med länge men efter en resa till Kina i höstas så rasade nacken totalt och därmed livet.  Jag som är den ‘ständige optimisten’ tänkte under flera månader att när jag väl har fått en ny disk i nacken så är det lugnt, ett par veckor i sängen, i ett par månader i rehab och sedan är det fullt ös medvetslös igen….Jag hade helt fel!!  Nu har det gått mera tid än jag någonsin hade kunnat föreställa mig och någon ny disk verkar det inte vara tal om, om jag inte kan hitta en riktigt duktig och ‘snäll’ kirurg som ‘vågar’ ta sig an min nacke. Idag ser det inte ljust ut, jag har fått höra alltifrån att min skada är en förslitningsskada som kommit med åldern (hallå, jag har inte ens fyllt 40 än!! och krocken hände för 15 år sedan!!)  till att jag nog har somatiska besvär (hallå igen, har du ens tittat på röntgenplåtarna?!!)

Ibland ändrar sig livet i ett enda slag och blir sig aldrig likt igen….detta är verkligheten för de personer jag har arbetat med i över 10 år, plötsligt en dag så är livet inte sig likt….många får långvariga besvär, både fysiska och psykiska och det tar kraft, ork och tålamod. Något som ingen annan kan förstå.

Jag har en grupp med vänner som jag träffar med jämna och ojämna mellanrum, en grupp med vänner som funnits där under hela denna enormt påfrestande tid, en grupp med vänner som gett mig friheten att må dåligt, som stöttat, som kommit med goda förslag, som lyssnat och som har funnits där. En del av denna grupp är mina träningskamrater, en grupp med människor som alla själva har erfarenhet av att inte alltid ‘vara på topp’ fysiskt och psykiskt eller som arbetar med människor som har liknande behov av stöttning som jag har just nu.  En annan del är mina kollegor, människor som möter personer med extra behov varje dag. Det har varit så skönt att ha denna grupp med människor omkring mig, en grupp med människor som aldrig skulle drömma om att säga någon dumt som tex ‘ har du provat akupunktur eller homopati’, eller säga ‘hjälper det inte med alvedon’?….det är så skönt att ha en grupp med vänner omkring sig som tycker att det är helt ok att jag inte är superrolig hela tiden och berättar roliga historier eller att jag behöver lägga mig ned en stund, eller att jag behöver prata…eller inte. Tack ni goda vänner som finns där…i nöden.

I just detta inlägg vill jag berätta lite extra om mina träningsvänner:) Det är en grupp som försöker träffas så ofta vi kan, alla har fullt upp med sina liv, det är barn och deras aktiviteter, barnbarn, äkta makar och andra vänner och släktingar som också vill ha del av deras tid. Men grejen med denna grupp är att jag ändå känner att vi som grupp är en prioriterad sådan, vi tränar gärna tillsamman, vi delar våra svårigheter, vi gläds med varandra och vi funderar mycket på varandras träning och hundar. Det som jag också gillar så mycket med denna grupp är att det inte är någon som har en massa prestige, vi kan lyssna på varandra och ta del av varandras erfarenheter och förslag. Vi kan hejda varandra (pressa inte din hund för hårt), vi kan pusha på varandra (men nu måste du ändå säga åt din hund att lyssna/lyda), vi kan ge varandra förslag (träna så här så kanske det lossnar) och framförallt så  känner jag att i denna grupp är jag trygg. Jag kan träna min hund utan att känna mig iakttagen och bedömd, jag kan ge förslag till min kamrater utan att bli nonchalerad eller ifrågasatt och jag törs prova nya (och svårare) saker med min hund utan att vara rädd att misslyckas. Nu när både kroppen och knoppen har mått dåligt så har det varit så otroligt skönt! Att kunna träna min hund  med andra och kunna slappna av, ha roligt och få tänka på något annat en stund.

Jag önskar alla denna typ av träningsgrupp, en grupp där både jag och mina träningskamrater kommer med ett öppet sinne och prestigen väl nedpackad och gömd…

 

Hur börjar det?

Ja, hur börjar det egentligen? Hur får vi fram de hundar som vi tränar till att bli duktiga assistanshundar? Hänger det på metoderna? Är vissa hundar duktigare/klokare/smartare/mera godhjärtade än andra eller är det ren och skär tur?

Inte direkt, däremot krävs det mycket hårt arbete!

Jag brukar säga att det starkaste vapnet vi har när vi skall få fram duktiga assistanshundar är vår avel,  om vi avlar på hundar som själva är duktiga assistanshundar så är chansen större att avkommorna också blir duktiga assistanshundar. Egenskaper nedärvs genom generationer och desto bättre assistanshund vår avelshund är desto bättre assistanshund blir avkomman.

Men nålsögat för våra blivande assistanshundar är trångt, de skall gå igenom hälsotester, mentalbeskrivningar och miljötester innan de först blir godkända att gå igenom utbildningen. Sedan skall de klara utbildningen och på det ett par tre flyttar. Från uppfödaren till fodervärden till dressören och slutligen till sin nya ägare. Detta sätter press på våra hundar så det krävs verkligen att de är stabila och anpassningsbara.

Mycket av denna anledning så väljer många av oss att utbilda just labradorer, om man tittar över hela världen så kan man se att den vanligaste rasen bland ledarhund är just labradoren, följd av golden retrievern, pudeln och schäfern.

Varför är då labradoren en så vanlig ras, tja, jämför man en assistanshunds arbete med en apporterande labrador så ligger de faktiskt inte så långt ifrån varandra. En assistanshund måste vara cool och ha nerverna på rätta stället för att orka arbeta och koncentrera sig en hel dag, detsamma gäller för en jagande labrador. En jagande labrador måste ha gott minne och lätt för att kunna göra sig målbilder när han skall hämta in den skjutna fågeln. En duktig ledarhund har också ett gott bildminne, hon lär snabbt att komma ihåg sträckor och platser. En arbetande retriever skall kunna arbeta tillsammans med andra hundar utan att blir störd, en assistanshund rör sig och arbetar konstant i miljöer där det finns andra hundar. En apporterande hund skall ha ett stor vilja att samarbeta med sin förare, en duktig assistanshund är en samarbetsvillig sådan. En bra jakthund är en miljöstark hund som lätt anpassar sig till nya miljöer och marker och som inte tvekar över att ta sig över broar/spångar/murar och annat som kan förekomma på en jaktmark. En assistanshund byter konstant miljö och behöver ibland åka allt från hiss till flygplan. En assistanshund och en jakthund behöver tycka om människor och inte visa rädslor för varken folk eller fä. Huruvida en jakthund skall vara en aktiv typ eller inte råder det delade meningar om, det finns fördelar med båda. Detsamma gäller för en assistanshund, den behöver vara så aktiv som dess förare har behov av.

När vi äntligen har lyckats få till en kull med valpar, och när vi föder upp själva så är det labradorer vi föder upp. Så gäller det sedan att finna de där fantastiska människorna som kallas fodervärdar. En fodervärd tar sig an den lilla valpen, fostrar den, miljötränar den och formar den efter bästa förmåga. De lägger ned sin själ i dessa små liv helt utan ersättning och med en och annan matta/sko/favoritpryl som offer under valptiden. Dessa fodervärdar svävar ofta mellan hopp och förtvivlan när det är dags för unghunden att testas. Å ena sidan vill de nog gärna ha kvar sin vän, å andra sidan så vet de vilken fantastisk skillnad just deras hund kan göra för någon annan.

Av alla de hundar som vi föder upp själva, köper från andra uppfödare eller köper in som unghundar så är det kanske hälften av dem som vi kan använda till någon typ av assistanshund, inte alla fungerar för ledarhund men desto fler kan fungera som tex diabeteshund eller Kompishund. För att kunna utbilda 4-5 hundar årligen så behöver vi i snitt ha 15 hundar ute hos fodervärdar varje år, med tanke på att vi i vår grupp är 4 stycken som har fodervärdsverksamhet så är behovet av lovande valpar ganska så stort, så pass stort att vi själva inte alltid riktigt klarar av att få fram så många valpar utan behöver stötta upp med valpar ifrån andra uppfödare.

När unghunden har passerat genom nålsögat så sätter utbildningen igång, först är det det vardagliga som ofta behöver fixas till, tex inkallning och gå fint i kopplet. Sedan fortsätter vi med de uppgifter som är specifika för varje hund. Någon skall bli ledarhund, någon skall blir diabeteshund, någon behöver specialutbildas för någon med MS osv. Det kräver mycket arbete av våra dressörer, dels att lära hunden de olika momenten men också att förstå vad personen som sedan skall ha hunden verkligen har för behov.

När hunden närmar sig 2 år så brukar också utbildningstiden lacka mot sitt slut, hunden har ofta vuxit till sig en del, fått rutin i sin träning och gått igenom både inlärnings-och kravfas med sin dressör. Nu är det dags för examination/slutprov och sedan blir dressören instruktör och påbörjar samträningen med hundens nya ägare/förare.

Nu är hunden grundtränad, jag brukar säga att när hunden går ut till sin förare så är den en aspirant, efter ca ett år med sin förare då kan man säga att den är en fullfjädrad assistanshund.

Att få följa dessa hundar från planeringsstadiet till färdig assistanhund är verkligen en ynnest, som dressör träffar jag på många olika uppfödare, hundar och fodervärdar och jag beundrar alltid deras engagemang och entusiasm för just denna uppgift.

Som instruktör möter jag människor med ibland en ganska brokig bakgrund, människor som har kämpat för att få en plats i samhället och som aldrig aldrig har gett upp, jag känner en sådan otroligt stor tillfredställelse varje gång jag kan ge en medmänniska en hund som inte bara betyder frihet och oberoende men också vänskap och trygghet.

Att jobba som assistanshundsdressör/instruktör är verkligen inte en dans på rosor, vi sliter ut våra kroppar, jobbar när andra är lediga, får dåligt betalt och får ta mycket kritik från andra som inte känner till vår verksamhet. Ibland vill vi alla bara ge upp och slänga in handduken.

Men har vi lärt oss något så är det att vara mottagliga för kritik och att bemöta dem som har frågor och funderingar kring det vi gör, det kan gälla vår avel, hur vi väljer och utbildar våra hundar, vårt bemötande mot våra förare eller något helt annat.

En sak kan jag dock säga, vi var har en tanke med det vi gör, det finns alltid en anledning till våra val och vi är inte heller mer än bara människor.

 

 

 

 

Ho hooooo…..

Varför hedrar vi inte mera vår inre indian? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Våra hundar gör ju det, varje dag. Varje dag vaknar våra hundar, sträcker på sig, filosoferar lite över när matten tänker vakna och ge den mat och sedan är det nog inte så mycket mera. Jag är helt övertygad om att min hund inte tänker längre än så. Ibland kommer jag på både honom och Katten med att sitta och titta ut genom fönstret men även då ser de mera ut som indianer än något annat. De sitter liksom bara där…och spanar på omgivningen.

Vi människor vi verkar helt ha glömt vår inre indian, hos oss är det mest den inre projektledaren som leder våra dagar och den inre projektledaren det är en stressad typ, en typ som alltid har en plan, ett mål och en mening. Den inre projektledaren har aldrig tid att göra som den inre indianen, projektledaren sitter väldigt sällan och bara stirrar ute genom ett fönster och gör den det så är det säkert för att planera något.

Undra hur de går ihop egentligen, den inre indianen och den inre projektledaren. Nja, så där skulle jag tro. Jag tror att man som person antingen bejakar den ena eller den andra. Mest den inre projektledaren tror jag…..När jag började min hundträningsbana  så var det den inre indianen som ledde, den inre indianen gick ut med hunden, såg något roligt man kunde lära den att hoppa över eller klättra upp på och kanske blev det en lång sväng eller en kort sväng, det berodde lite på. I och med att intresset blev ett yrke så fick indianen mer och mer ge vika för projektledaren och när jag jobbade på ‘den stora hundskolan’ så tror jag att den inre indianen hade gett upp helt, det fanns absolut ingen tid för den när 8 hundar skulle tränas på en dag.

Nu när jag jag inte arbetar med hundar och hundträning på heltid längre så har indianen tagit mer och mer plats igen, den inre indianen vaknar på morgonen, sträcker på sig och funderar på när hunden tänker vakna och kräva att matten ger den mat…..

 

Vill du veta mera om den inre indianen så lär dig att Hedra Mysteriet!

Torsken, tvätten och tomaten.

Uthållighet, vad är det egentligen? Är det samma som tålamod? Eller samma som envishet? Nja, inte riktigt men både tålamod och envishet krävs för att skapa uthållighet.

När jag tänker uthållighet så tänker jag oftast på maratonlöparen eller den som skall lära sig att köra manuell rullstol, båda sakerna kräver enorm uthållighet.

Uthållighet är ju också något som våra hundar är så bra på. De flesta hunddjur jaga sina byten över långa sträckor, de har stora revir som kräver långa vandringar och när de sedan är unghundar och behöver flytta från en flock till en annan så är det inte ovanligt att de vandrar flera mil på en dag. Jag får också ofta höra från mina fodervärdar att de stupar på promenaderna långt innan deras hundar. Så där har vi mycket att lära av våra fyrfota vänner.

Men som mycket annat så glömmer vi ofta vilket fantastiskt djur hunden är och tror att de lever i en lika mycket ‘bråttom’ värld som vi gör.

Vi är rädda för att om vi ställer krav på hunden att visa uthållighet så kommer den att tröttna och sluta med sin uppgift, tappa motivationen eller helt enkelt inte vilja vara med längre. Eller så har vi själva så dåligt med uthållighet att vi också lägger över det på våra hundar.

Tidigare i höstas var jag iväg och jagade med ‘fröken’, vi gick där vid dammen och letade skadade änder, skickade hundar, lät hundarna söka och bytte och gick till en annan damm. Efter vad jag tyckte var ett tag sa ‘fröken’ att nej nu får vi nog ge oss dessutom behöver vi nog lunch nu. Va, tänkte jag, lunch redan, vi började ju nyss. När jag tittade på klockan så hade vi hållit på i ungefär 4 timmar. När jag tittade på hunden såg han ut som han hållit på i ungefär 5 minuter.

Jag går nu hos en annan ‘fröken’ och får lite mera hjälp med mina och hundens avlämningar, vi har gjort stora framsteg under hösten och alla mina träningsvänner, min ‘fröken’ och min ‘magister’ har varit till stor hjälp men jag behövde ett perspektiv till för att få till ‘det där sista’.

Vi har nu varit hos nya ‘fröken’ ett par gånger och jag känner att resultaten blir ännu bättre och bättre för varje dag.

Något som jag ofta ser i jaktsammanhang är att förarna har bråttom med att skicka sina hundar, så fort fågeln har landat så hör man ofta hur föraren skickar sin hund, jag tog tidigt till mig av de som sa ‘vänta’ till mig innan jag skickade min. Jag visste ju hur lätt det skulle vara att få honom att ‘knalla’. Så tålamod det har han. Jag har också gått många mil ‘fot’ med min hund utan att han har apporterat för att få honom tålmodig och uthållig. Likaså har jag tränat en hel del sök med honom för att öka hans uthållighet där. Men döh, hur har jag gjort med avlämningarna, jo helt tvärtom. När han äntligen lärde sig att hålla fast, hålla hela vägen till mig och att sitta fot med apporten så var jag snabb som attan med att ta den, och gärna att han sedan direkt fick gå på en ny apport för att befästa att han höll fast.

Gör jag så med mina assistanshundar? Svar nej, där har jag verkligen jobbat med uthållighet, de går fot långa sträckor, de leder i selen långa sträckor, de får jobba som tokar med att hitta min hand att lägga föremålen i med mera med mera.

Men med min egen hund, där har jag jäktat på som vilken jäktad småbarnsförälder som helst, fort skall det gå!

Min nya ‘fröken’, tänkte i en helt annan bana. Hon sa ‘men varför har du så bråttom’? Varför inte provocera honom att hålla istället och vänta på ett loss kommando. Smart, tänkte jag men det har jag väl redan gjort? Nja, i ärlighetens namn så har jag nog faktiskt inte det när jag tänker efter.

Jag fastande i en tanke och det var att hans själv skulle lista ut vad jag ville ha av honom (operant inlärning) och sedan fastnade jag liksom där. Jag lärde honom att han var tvungen att lägga föremålet i min hand för att få belöningen och det har slutat med att han är snabb som en vessla nu att lägga apporten i handen. Men problemet var att jag inte alltid hängde med och då blev det fel. Apporten ramlade ur handen eller landade på backen därför att jag inte var redo att ta emot den. Det jag hade glömt var att lära honom att hålla den tills dess att jag var redo och gav honom ett kommando att ge den till mig.

Nu är läxan att hunden håller i apporten och jag sätter handen under hakan på honom, viftar med en godis och säger andra snarlika kommandon till tack. Samtidigt som jag är väldigt bestämd med att rumpan skall vara i marken och alla tassar lika så. Här skall sittas lugnt och stillsamt tills matten är redo.

Just nu är det torsken, tvätten och tomaten som talar om för honom att ‘håll du fast och visa lite uthållighet’.

Jag erkänner….

….det är inte inte ALLTID roligt att träna hund. Att få bra grunder på din hund kräver faktiskt en del ‘tråkig’ träning, sådan där träning som man gärna försöker att hasta över och få gjort snabbt så att man kan fika istället eller träna något roligt. Men, slarvar man så kommer det alltid alltid tillbaka och biter dig i häcken, förr eller senare.

I mitt jobb så är den tråkiga träningen det som vi kallar för grundträningen, jag kan erkänna att det faktiskt inte är så himla kul att göra grundträningen med unghundarna, att jobba med hunden är jättekul då det är en ny individ som jag skall lära känna, men att vandra gata upp och gata ned sjutton millioner gånger är inte så jäkla roligt efter ett tag. Det är mycket roligare att träna den erfarna hunden i stan istället, att svischa förbi hinder, människor, kolla i butiksfönstren, fika på NK och klura ut nya vägar är fantastiskt roligt. MEN jag VET att om min hund inte har goda grunder i sin träning så kommer den faktiskt inte att fixa stadsträningen och då blir fikat på NK endast en dröm.

Jag har en kategori människor som jag stöter på ibland och det är ‘sökfolket’, det är de yrkesdressörer som kan säga ‘jo, jag provade det där med ledarhund men hur kul är det att nöta landsväg när man tränar hund. Söket är mycket roligare’. Sant, jag kan hålla med men för mig är sökhundarna alldeles för livliga och jobbet som sökhundsförare alldeles för tungt och krävande. Att jobba med ledarhundar och övriga assistanshundar passar mig bra, lugna sansade hundar, arbete ute bland folk, fika mycket:) och ett allmänt lugnt tempo i träningen.

Det här med grunder gäller alla typer av arbetande hundar men i vissa grupper kan jag faktiskt ana att man kan ‘komma undan’ med att slarva, har du en sökhund som du själv utbildar och handhar i arbete och hunden mestadels jobbar i koppel eller lina, ja då är fotgående kanske inte det som du behöver lägga mycket tid på. Men skall du ha en assistanshund som skall vara med dig överallt ja då måste den kunna gå fint i kopplet utan att dra, och att kunna ligg stilla och tyst på allmänna platser. Och den träningen tar tid!

Jag brukar tacka min lyckliga stjärna ibland för att min egen hund som jag använder till jakt och prov, föddes med ett ‘naturligt fotgående’. Han är en väldigt het hund och kan lätt gå mig ur hand om jag slarvar. Men något som vi inte har slarvat med är just grunderna, jag visste redan från början att han måste ha ett perfekt fotgående och en god stadga annars kunde vi se oss om i stjärnorna efter goda resultat på prov. Trots att han hade ett naturligt fotgående redan som liten så har jag lagt många timmar och mycket tålamod på just detta, han kunde som 9 veckors valp komma upp till mig på promenaden, gå bredvid mig, titta på mig och sätta sig fint när jag stannade, helt naturligt. Här passade jag på att varje gång han gjorde detta berömma, ge godis och visa hur mycket jag uppskattade hans beteende. Allt eftersom att han växte så började jag också att förvänta mig detta beteende i många olika situationer och miljöer. Nu gör jag ofta så att jag låter honom gå fot medan resten av hundarna springer omkring och leker, efter en stund byter jag och en annan hund får gå kopplad och han får vara med och leka. Resultatet har blivit att desto mera som händer runt omkring honom desto lugnare blir han och desto mer går han fot. Han har liksom lärt sig att om jag går fot så blir det inte fel och jag får göra det jag helst vill, hämta fågel/dummy, bada, leka med andra hundar. Detta låter ju busenkelt, men är det verkligen det? Nja, blir mitt svar. Som jag sa tidigare så hade jag en enorm tur som fick en hund med naturligt fotgående, för mig har det aldrig varit något som jag har behövt hamna i konflikt om. Har man däremot en hund som inte har detta naturliga beteende men en stark vilja att apportera/jobba, ja då gäller det att verkligen ha tålamod och uppfinningsrikedom.  Här gäller det att lägga tid på sitt fotgående, att göra det i massor av olika situationer och att göra det när det verkligen ‘hettar’ till, tex under jakt. Det är ju så enkelt att om jag har en hund med sämre fotgående ta på hunden ett koppel och knalla ut på såten, att ha hunden lös där och då och att träna fotgående det kräver planering och genomförande utan att det blir en konflikt. Och för att jag skall lyckas i just den situationen så måste jag veta att hunden vet vad jag vill. Att lära in tex fotgående kräver att jag innan störningarna blir för svåra har lagt många timmar på detta, att jag har stegrat successivt och att jag har ställt ett krav som hunden förstår och kan svara upp till. Det kan vara att hunden går fot hemmavid på promenader, sedan går fot fast andra hundar leker, att gå fot i stan när det är lite folk, sedan när det är mera folk, när vi passerar andra hundar, att kunna gå fot i en större stad, i varuhuset, vid hundträningsplanen, osv osv. Sedan när den kan detta, ja då kan jag kräva ett fotgående även under jakt och prov.

Jag brukar passa på att träna fot med min hund när jag ändå har ärenden till stan, då har jag liksom ett mål. ‘Nu skall han gå fot från parkeringshuset till Gallerian’. Om jag kan göra detta lugnt och sansat, utan att stressa upp mig, och utan att gå fel så får jag en belöning i form av en fika på Edelweis:) Hunden kommer ju att fixa det galant, frågan är om matten har nerver för detta och vågar tro på att det går. Det är ju inte hunden som är problemet utan den slarvige, jäktade och lättirriterande matten. Om jag och hunden fixade detta en gång, ja då säger jag till mig själv att jag skall göra det 3 gånger till innan vi går vidare till nästa svårighet, både jag och hunden behöver ju få rutin.

För ledarhundarna och assistanshundarna är det lite en annan femma, där har jag redan från början inte haft något val, jag kunde inte slarva. Den skola jag jobbade och lärde mig på hade stränga rutiner för hundarnas inlärning skulle gå till och det var bara att snällt följa. Jag fick en grupp hundar och de skulle gå igenom ett 5 månaders träningsprogram som var noggrant planerat. Vi hade tom en manual att följa. Och det såg ut ungefär så här: vecka 1, lära hunden kommandot före och att gå rakt fram. vecka 2 lära hunden kommandot höger och högersvängar. vecka 3 vänstersvängar osv. Jättetrist om man är en person som inte har så mycket tålamod och som vill ‘göra det man känner för’. För mig fungerade det utmärkt, jag tyckte att det var jätteskönt att veta att vad jag skulle göra varje vecka och vad jag kunde förvänta mig att hunden skulle lära sig. När vi sedan kom längre i träningen så vart det mera individuellt för varje hund och hade jag en hund som inte ‘passade’ i mönstret, ja då var det inga problem att ändra. Varför det var så här fanns det många anledningar till, tidigare erfarenhet från andra dressörer visade att detta fungerade bra, vi jobbade i team vilket innebar att hundarna ibland behövde flytta mellan instruktörer och om jag fick en hund som var i träningsvecka 10 av någon annan så visste jag vad hunden hade gått igenom i träningen. Det krävde också lite planering vilket minskade tiden för just det och ökade tiden för den faktiska träningen, detta gjorde oss effektiva och vi kunde med lätthet träna igenom 8 hundar på en dag. På detta sätt visste vi också att när de 5 månaderna kom till sin ända så var hundarna redo att gå ut till sina förare och vi visste hur många träningstimmar varje hund hade i bagaget.  Tråkigt – ja ibland, effektivt- mycket.

Det är inte alltid taiming och succé som ger de bästa resultaten, ibland är det tålamodet som dressören har,  att våga och att kunna träna ‘tråkigt’, att nöta och ge sin hund erfarenheter i grunderna som gör dem trygga att veta vad som gäller när situationen kräver det.

Jag vet inte hur ofta jag har fått höra ifrån ‘mina’ ledarhundsförare att de hamnat i en knivig situation med sin hund och att hunden ‘bara har löst det’. Vad beror detta på, jo svaret är att just dessa hundar har fått många ‘tråkiga’ träningspass av sina dressörer, de har fått inpräntat i ryggmärgen vad ‘före’ betyder, hur man hanterar olika typer av hinder, att man stannar vid trottoarkanter med mera, oavsett vad som händer runtomkring dem. Dessa hundar har inte sällan flera hundra timmars träning i bagaget innan de flyttar till sina förare och de kommer inte igenom ett slutprov utan att vara väl genomarbetade. Detta är anledningen till att det kan ta upp till 10 månader innan en ledarhund är redo att ta på sig arbetsselen och jobba ‘på riktigt’. Det är inte inlärningsmetoden som är det viktiga, utan att hunden har fått tid att få rutin.

Den riktiga träningen är den tråkiga, resten är grädde på moset och det krävs mod att ha tålamod.

Långsökt eller närsök?

Jaha, då är frågan. Vill jag lära min hund närsök eller är jag så otydlig att det blir för långsökt?

Min ‘fröken’ säger ofta att ‘använd hunden till  att leta med’. Smart, hade inte tänkt på det på det sättet själv om hon inte sagt det:) Frågan är dock, vad har min hund mig till? Jo, att få ett område att leta i såklart!  Han kan ju inte själv lista ut vart jag vill att han skall leta, det jobbet är mitt och då gäller det att vara tydlig. Speciellt om man som jag har en hund som är snabb mellan tanke och handling, som har mycket eget initiativ och lätt tappar ‘tron’ på mig. Om jag gör fel så verkar hans tanke genast bli ‘äh, nu har hon ingen koll igen, bäst att jag löser det själv’ och vad händer då, jo det blir faktiskt oftast fel;(  Han springer till fel område, söker för stort, lyssnar inte på mina signaler och går helt enkelt ‘ur hand’.

Och jag förstår honom….

Vi har några olika ställen som vi brukar träna på och med lite olika gruppsammansättningar, inte alltid känner jag mig helt bekväm när jag skall träna med ett okänt gäng så jag förstår andra som känner samma sak. Men vi har lite olika strategier att hantera detta.

En man (en annan deltagare)  som jag stötte på under en sådan gruppträning var helt tydligt ( i mina ögon) inte riktigt bekväm och hade som strategi att ta på sig ‘messersmicht rollen’. Kanske som en strategi att få känna sig lite bättre till mods.  Det första han säger är ‘när ni skickar hunden från linjen så tag ett steg framåt’, what!? var min första tanke och den andra var ‘aldrig i livet’, det skulle aldrig falla mig in att skicka min hund ifrån någon annan plats än från där han har markerat. Ni som tränat mycket jakt vet säkert vad jag menar, min hund markerar och skaffar sig från den platsen ett bildminne, om jag flyttar på honom så ändrar jag bildminnet och han kanske inte alls minns var ‘målet’ landade. Däremot tar jag gärna ett steg ut från linjen när han kommer in så att han ser att det är jag och inte vilken grönklädd nisse som helst som han skall lämna fågeln till.

Vad tänkte jag då om denna man, jo min första tanke när jag såg honom var. ‘Snyggt klädd och med alla jaktdetaljer på plats, säkert en erfaren och klok person att få lite bra råd ifrån’. Vad tänkte jag efter att han sagt det han sagt…..’messersmicht, vet ju inte vad han pratar om….’ ‘han har ju ingen koll alls….’

När jag tränar min hund så är mitt mål och det jag eftersträvar att vara den ‘perfekta’ piloten, jag vill verka helt säker min sak när jag skickar min hund och det är jätteviktigt både för honom och för mig att när jag väl fått in honom i rätt område att han då också hittar något.  Om jag skickar honom fel och han faktiskt inte hittar något så varför skall han då lita på att jag har rätt nästa gång? Det hade inte jag gjort….

Tillbaka till träningen och ‘messersmithen’, han var mycket trevlig och stöttande under hela träningen för alla deltagare men jag kunde inte sluta önska att han istället var det mot sin hund. För den duktiga hunden fick lösa de flesta uppgifter så gott han kunde och det syntes på deras arbete. Husse skickade sin hund fast varken han eller hunden hade markerat, han dirigerade den till helt fel områden, var väldigt otydlig i sin kommandon, viftade runt med armarna som en riktig väderkvarn och vägrade envist att använda ett tydligt ‘sök just där’ kommando. Han hade en jättefin och duktig och hund som verkligen provade det mesta för att få husse att fatta att han behövde ‘pilota’ bättre och faktiskt hjälpa sin hund. Allt som träningen fortskred så blev hunden vidare och vidare i sitt arbete och tillslut stängde han öronen helt och körde ett enda jättestort sök i hela träningsområdet med hopp om att hitta nåt och på så sätt göra sin husse glad. Men inte heller den strategin fungerade för då blev husse istället arg, skällde på sin hund och började fråga de andra deltagarna var fåglarna fanns…för själv hade han inte någon aning.

Själv gjorde jag samma sak som hans hund, jag blev så trött av all otydlighet att jag helt enkelt stängde av när det var deras tur och istället började tänka på vilken middagsmat jag skulle laga, funderade på när nästa träningstillfälle var och började småprata med de andra deltagarna.

Som tur var för vår ‘messersmicht’ så hade han en väldigt duktig hund, de kommer nog inte att utvecklas så mycket om inte husse blir en bättre ‘pilot’ men åtminstone så verkade hunden inte tappa suget på att jobba utan det enda ‘problemet’ var att han gick ‘ur hand’.

Men vad kan hända om man som hund har en ‘pilot’ som har dålig koll och är otydlig? Vad kan resultatet bli? Jo, har man en stark hund med mycket arbetslust och initiativförmåga så blir nog resultatet ‘inte värre’ än att hunden ‘går ur hand’. För dessa hundar hoppas jag verkligen att matten/hussen inser sina tillkortakommanden och faktiskt blir en bättre ‘pilot’.  Och inte börjar att straffa sin hund och tror att det är hunden det hänger på.

Däremot om du har en något försiktigare typ av hund som behöver din stöttning och som växer av att lyckas på träning, ja då kan det gå illa. Om ‘piloten’ i detta team inte har koll på läget och vet vart man skall leta så är risken stor att denna typ av hund snabbt tappar lusten och inte törs ge sig ut och leta, den kommer ju ändå troligen inte att lyckas. En sådan hund har verkligen stort behov av en duktig förare som kan stötta, ställa lagom med krav, vara tydlig och dessutom alltid ha rätt.

Min kloka vän har en sådan typ av hund, en hund som behöver sin förare för att kunna lyckas på träning (på jakterna är nog matten mest i vägen;) Och jag är alltid lika imponerad av hur min kloka vän lyckas få till det med denna hund. Hon har en förmåga att veta exakt när hon skall stötta, när hon skall ställa krav och framförallt när hon skall berömma för att få sin hund att lyckas och växa med varje uppgift. Hon kan på en millisekund gå från ett bestämt Nej, skärp dig….till ett Bra, du är bäst!! Hon tajmar nästan alltid precis när hunden tänker ‘fel’ eller tänker ‘rätt’. Helt otroligt!  Och hennes hund är verkligen en superduktig hund. Hon kan springa ett par hundra meter på en dirigering bara för att hennes matte har sagt att ‘om du springer dit, inte dit, men exakt dit’ då lovar jag att det finns något där för dig’ och hunden ser alltid lika förvånad och glad ut när hon lyckas. Det ser ut som hon tänker, ‘ha, vilken matte jag har, hon visste igen vart fågeln fanns’.

Min kloke vän är också den perfekta ‘andre piloten’, hon tar ofta på sig rollen under träning och hon gör det så jäkla bra. Om hon ser att jag eller någon av våra träningskompisar tappar fokus eller börjar ‘snurra till det’ så smyger hon lugnt upp bakom och ger lite stöttning. Det kan vara att hon säger ‘stop’, jag visslar, hon säger ‘lite mera åt höger’, jag dirigerar, ‘sök signal nu’, jag visslar igen, hunden hittar och hon säger ‘bra’, jag berömmer. Det kallar jag stöttning och samarbete. Ibland är vi två i mitt team, ibland tre och ibland flera:)

Ett tips till dig som har en ny, ung och oerfaren hund. Träna mycket närsök, övertyga din hund om att om du sagt ‘leta där’ så finns där också alltid något. En dummy, en vinge, en godisbit. Allt som hunden utvecklas så får den leta längre och längre innan den hittar, genom att området blir lite större eller genom att sakerna ligger under en tuva, lite löv, eller kanske under lite jord.

Se till att din hund får ett bra närsök, att du är tydlig och att det för din hund inte blir för långsökt.