….det är inte inte ALLTID roligt att träna hund. Att få bra grunder på din hund kräver faktiskt en del ‘tråkig’ träning, sådan där träning som man gärna försöker att hasta över och få gjort snabbt så att man kan fika istället eller träna något roligt. Men, slarvar man så kommer det alltid alltid tillbaka och biter dig i häcken, förr eller senare.
I mitt jobb så är den tråkiga träningen det som vi kallar för grundträningen, jag kan erkänna att det faktiskt inte är så himla kul att göra grundträningen med unghundarna, att jobba med hunden är jättekul då det är en ny individ som jag skall lära känna, men att vandra gata upp och gata ned sjutton millioner gånger är inte så jäkla roligt efter ett tag. Det är mycket roligare att träna den erfarna hunden i stan istället, att svischa förbi hinder, människor, kolla i butiksfönstren, fika på NK och klura ut nya vägar är fantastiskt roligt. MEN jag VET att om min hund inte har goda grunder i sin träning så kommer den faktiskt inte att fixa stadsträningen och då blir fikat på NK endast en dröm.
Jag har en kategori människor som jag stöter på ibland och det är ‘sökfolket’, det är de yrkesdressörer som kan säga ‘jo, jag provade det där med ledarhund men hur kul är det att nöta landsväg när man tränar hund. Söket är mycket roligare’. Sant, jag kan hålla med men för mig är sökhundarna alldeles för livliga och jobbet som sökhundsförare alldeles för tungt och krävande. Att jobba med ledarhundar och övriga assistanshundar passar mig bra, lugna sansade hundar, arbete ute bland folk, fika mycket:) och ett allmänt lugnt tempo i träningen.
Det här med grunder gäller alla typer av arbetande hundar men i vissa grupper kan jag faktiskt ana att man kan ‘komma undan’ med att slarva, har du en sökhund som du själv utbildar och handhar i arbete och hunden mestadels jobbar i koppel eller lina, ja då är fotgående kanske inte det som du behöver lägga mycket tid på. Men skall du ha en assistanshund som skall vara med dig överallt ja då måste den kunna gå fint i kopplet utan att dra, och att kunna ligg stilla och tyst på allmänna platser. Och den träningen tar tid!
Jag brukar tacka min lyckliga stjärna ibland för att min egen hund som jag använder till jakt och prov, föddes med ett ‘naturligt fotgående’. Han är en väldigt het hund och kan lätt gå mig ur hand om jag slarvar. Men något som vi inte har slarvat med är just grunderna, jag visste redan från början att han måste ha ett perfekt fotgående och en god stadga annars kunde vi se oss om i stjärnorna efter goda resultat på prov. Trots att han hade ett naturligt fotgående redan som liten så har jag lagt många timmar och mycket tålamod på just detta, han kunde som 9 veckors valp komma upp till mig på promenaden, gå bredvid mig, titta på mig och sätta sig fint när jag stannade, helt naturligt. Här passade jag på att varje gång han gjorde detta berömma, ge godis och visa hur mycket jag uppskattade hans beteende. Allt eftersom att han växte så började jag också att förvänta mig detta beteende i många olika situationer och miljöer. Nu gör jag ofta så att jag låter honom gå fot medan resten av hundarna springer omkring och leker, efter en stund byter jag och en annan hund får gå kopplad och han får vara med och leka. Resultatet har blivit att desto mera som händer runt omkring honom desto lugnare blir han och desto mer går han fot. Han har liksom lärt sig att om jag går fot så blir det inte fel och jag får göra det jag helst vill, hämta fågel/dummy, bada, leka med andra hundar. Detta låter ju busenkelt, men är det verkligen det? Nja, blir mitt svar. Som jag sa tidigare så hade jag en enorm tur som fick en hund med naturligt fotgående, för mig har det aldrig varit något som jag har behövt hamna i konflikt om. Har man däremot en hund som inte har detta naturliga beteende men en stark vilja att apportera/jobba, ja då gäller det att verkligen ha tålamod och uppfinningsrikedom. Här gäller det att lägga tid på sitt fotgående, att göra det i massor av olika situationer och att göra det när det verkligen ‘hettar’ till, tex under jakt. Det är ju så enkelt att om jag har en hund med sämre fotgående ta på hunden ett koppel och knalla ut på såten, att ha hunden lös där och då och att träna fotgående det kräver planering och genomförande utan att det blir en konflikt. Och för att jag skall lyckas i just den situationen så måste jag veta att hunden vet vad jag vill. Att lära in tex fotgående kräver att jag innan störningarna blir för svåra har lagt många timmar på detta, att jag har stegrat successivt och att jag har ställt ett krav som hunden förstår och kan svara upp till. Det kan vara att hunden går fot hemmavid på promenader, sedan går fot fast andra hundar leker, att gå fot i stan när det är lite folk, sedan när det är mera folk, när vi passerar andra hundar, att kunna gå fot i en större stad, i varuhuset, vid hundträningsplanen, osv osv. Sedan när den kan detta, ja då kan jag kräva ett fotgående även under jakt och prov.
Jag brukar passa på att träna fot med min hund när jag ändå har ärenden till stan, då har jag liksom ett mål. ‘Nu skall han gå fot från parkeringshuset till Gallerian’. Om jag kan göra detta lugnt och sansat, utan att stressa upp mig, och utan att gå fel så får jag en belöning i form av en fika på Edelweis:) Hunden kommer ju att fixa det galant, frågan är om matten har nerver för detta och vågar tro på att det går. Det är ju inte hunden som är problemet utan den slarvige, jäktade och lättirriterande matten. Om jag och hunden fixade detta en gång, ja då säger jag till mig själv att jag skall göra det 3 gånger till innan vi går vidare till nästa svårighet, både jag och hunden behöver ju få rutin.
För ledarhundarna och assistanshundarna är det lite en annan femma, där har jag redan från början inte haft något val, jag kunde inte slarva. Den skola jag jobbade och lärde mig på hade stränga rutiner för hundarnas inlärning skulle gå till och det var bara att snällt följa. Jag fick en grupp hundar och de skulle gå igenom ett 5 månaders träningsprogram som var noggrant planerat. Vi hade tom en manual att följa. Och det såg ut ungefär så här: vecka 1, lära hunden kommandot före och att gå rakt fram. vecka 2 lära hunden kommandot höger och högersvängar. vecka 3 vänstersvängar osv. Jättetrist om man är en person som inte har så mycket tålamod och som vill ‘göra det man känner för’. För mig fungerade det utmärkt, jag tyckte att det var jätteskönt att veta att vad jag skulle göra varje vecka och vad jag kunde förvänta mig att hunden skulle lära sig. När vi sedan kom längre i träningen så vart det mera individuellt för varje hund och hade jag en hund som inte ‘passade’ i mönstret, ja då var det inga problem att ändra. Varför det var så här fanns det många anledningar till, tidigare erfarenhet från andra dressörer visade att detta fungerade bra, vi jobbade i team vilket innebar att hundarna ibland behövde flytta mellan instruktörer och om jag fick en hund som var i träningsvecka 10 av någon annan så visste jag vad hunden hade gått igenom i träningen. Det krävde också lite planering vilket minskade tiden för just det och ökade tiden för den faktiska träningen, detta gjorde oss effektiva och vi kunde med lätthet träna igenom 8 hundar på en dag. På detta sätt visste vi också att när de 5 månaderna kom till sin ända så var hundarna redo att gå ut till sina förare och vi visste hur många träningstimmar varje hund hade i bagaget. Tråkigt – ja ibland, effektivt- mycket.
Det är inte alltid taiming och succé som ger de bästa resultaten, ibland är det tålamodet som dressören har, att våga och att kunna träna ‘tråkigt’, att nöta och ge sin hund erfarenheter i grunderna som gör dem trygga att veta vad som gäller när situationen kräver det.
Jag vet inte hur ofta jag har fått höra ifrån ‘mina’ ledarhundsförare att de hamnat i en knivig situation med sin hund och att hunden ‘bara har löst det’. Vad beror detta på, jo svaret är att just dessa hundar har fått många ‘tråkiga’ träningspass av sina dressörer, de har fått inpräntat i ryggmärgen vad ‘före’ betyder, hur man hanterar olika typer av hinder, att man stannar vid trottoarkanter med mera, oavsett vad som händer runtomkring dem. Dessa hundar har inte sällan flera hundra timmars träning i bagaget innan de flyttar till sina förare och de kommer inte igenom ett slutprov utan att vara väl genomarbetade. Detta är anledningen till att det kan ta upp till 10 månader innan en ledarhund är redo att ta på sig arbetsselen och jobba ‘på riktigt’. Det är inte inlärningsmetoden som är det viktiga, utan att hunden har fått tid att få rutin.
Den riktiga träningen är den tråkiga, resten är grädde på moset och det krävs mod att ha tålamod.
ledarochassistanshundar 